Bli medlem i Unga Aktiesparare här
Denna artikel framgår ursprungligen ur Stock Magazine nummer 4 2024
”You never actually own a Patek Philippe, you merely look after it for the next generation”. Klockjättens slogan är lika träffande som säljande och andas exklusivitet. Kunden vet att det kommer att kosta, men att kvalitén är därefter. Gäller samma på börsen? frågar sig Cristofer Andersson.
Buy once, cry once
Ett återkommande uttryck bland investerare är ”buy quality, cry once”. Med det menas att trots det höga priset är produkten, varan, aktien et cetera värd det. I det flesta fall har detta materialiserats år in och år ut, för många är de bolag som har förmått att behålla sitt starka varumärke och sitt fina renommé genom generationer.
LVMH, Hermés, Ferrari och L’Oréal är bara några av de främsta inom lyxsektorn och anledningen att de har lyckats överleva såväl finansiella kriser som, i vissa fall, världskrig är lika enkel som svår. De har samt fortsätter utveckla produkter som mer eller mindre alla vill ha och eftersom alla vill ha dem kan de sätta höga priser, så kallad ”pricing power”. I och med exponeringen mot framför allt övre medelklass och de med mycket höga inkomster samt tillgångar är efterfrågan mer eller mindre alltid stark. Detta har kunnat ses i flera av de senaste decenniernas lågkonjunkturer, inte minst den närliggande under 2022 och delar av 2023.
Låginkomsttagare med lägre marginaler påverkas relativt kraftigt av en ökad inflation och ränta, men för en som tjänar 100 000 kronor eller mer i månaden och har tillgångar värda över hundratals miljoner spelar det ingen större roll. Den där väskan från LVMH eller Hermés finns det medel till ändå och önskas en Don Perignon till frukost så köps två – bara ifall att.
Pris är vad du betalar, värde vad du får
Få produkter som ”alla” vill ha betyder pricing power och ju mer bemedlat klientel, desto stabilare efterfrågan oavsett vilken konjunktur som råder. Eftersom ovan nämnda bolag gång på gång har bevisat sitt existensberättigande handlas dess respektive aktie till höga värderingar, men kanske är det befogat? Köper du hellre en t-shirt på H&M, som du snart kommer att ha slitit ut, eller en från Prada, som högst sannolikt kommer klara väldigt många fler tvättar? If you pay bananas, you get monkeys.
Addera därtill ett evolutionspsykologiskt perspektiv som gör gällande att vi vill visa upp vår (höga) status för att det signalerar styrka och uthållighet. Andra individer lockas till detta, för styrkan och uthålligheten signalerar ökad sannolikhet för att överleva – vår primära drift. Genom att följa och försöka att apa efter de framgångsrika torde överlevnadschansen för dig, mig och alla andra öka, eller hur?
Varför vill de rika och de med makt visa upp sig, kanske du undrar? Eftersom vi historiskt har varit beroende av flocken för vår överlevnad och det faktum att vår hjärna knappt har utvecklats de senaste 30 000 år sedan. Flocken borgar för ökad trygghet. Poff. Pang. Såväl lika brutalt och enkelt som än i dag gällande.
Always Coca-Cola
Pris är vad du betalar, värde vad du får. Det gäller produkter. Det gäller tjänster. Det gäller aktier. Det behöver emellertid inte bara vara lyxbolag som har stark pricing power. Jag är född i mitten av 1980-talet och fick således uppleva fotbolls-VM 1994, då Sverige vann brons. SVT gjorde en VM-krönika och denna betraktas i dag som en sorts klenod hos mig och mina gelikar. När jag tittar på den, eller på mer eller mindre vilket annat sportevenemang sedan dess, slår det mig hur jag ofta ser reklam för Coca-Cola, Pepsi, Mastercard med flera. Varför har de lyckats att finnas med under såväl min som din och även tidigare generationers uppväxt?
Svaret är lika enkelt som uppenbart om du applicerar Charlie Mungers ord om ”take a simple idea and take it seriously”. Samtliga har produkter som kunder är beredda att betala lite, lite extra för. Höjs inflationen och därmed produktionskostnaderna med säg 1 amerikanska dollar ser bolagen till att priset till kund över tid är minst 10 procent däröver, det vill säga 1,1 dollar. De gör det för de vet att de kan det. Har du en gång fått smak för Coca-Cola ska det mycket till för att du tar en Pepsi, eller gud förbjude Cuba Cola. Det är värt det lite dyrare priset relativt övrigt utbud.
Du vet vad du får och är det något hjärnan älskar är det mönster och repetivitet, för det kostar ingen energi. Hjärnan vill nämligen inte befatta sig med (upplevda) onödiga beslut och du kan tydligt se det när du besöker en pizzeria. Trots att du står där och tittar på menyn i 10 minuter slutar det alltid med en Vesuvius med kebabsås. Du vill inte riskera att betala för något som kanske inte är gott. Din savannhjärna säger att du då kommer stå utan mat, vilket ökar risken för en utdragen död på stäpperna.
Vallgravar
Patent leder till exklusivitet. Kunder får smak på nämnda och ryktet sprider sig. Med tiden växer bolaget och skapar sig en stark marknadsposition. Eftersom receptet, källkoden eller dylikt är patenterat och hemligt får konkurrenter svårt att hålla jämna steg. Således skapar sig Coca-Cola, Mastercard, Pepsi med flera en vallgrav. För allt detta får vi ofta betala ett litet överpris på börsen, eftersom kassaflödena och vinsterna är relativt pålitliga och över tid stigande.
Inte alltid, men ofta är priset värt det som vi får. De som sade att Hermésaktien var fortsatt dyr när den föll från 700 till drygt 560 euro, motsvarande ett P/E om 52, under covidkraschen har fått äta upp sin Les Cabanes Bucket Hat flera gånger om. I dag handlas nämligen en aktie till cirka 2 100 euro och värderingen ligger kring det ofta gällande P/E 52–54.
Pris är vad du betalar, värde vad du får. Buy quality, cry once.
